48.

Det grekiska är det nyktraste och sakligaste af allt
(Vilhelm Ekelund, Böcker och vandringar, 12)

Tyskland kan endast intressera i den mån som dess kultur ställer oss mänskligt ideal för ögonen på ett mera eklatant, mer suggestivt, mer tändande och öfvertygande sätt än andra nationers bildning.
(Ibid., 15)

Hvilket förunderligt irritament på lifsviljan är hafvet! Vore väl ett sådant fenomen som den helleniska bildningen tänkbar utan hafvet? Allt det afrodisiskt violdoftande, den fuktiga guldglansen under ögonhåren af grekisk Charis – är det ej barn af havet? […] Den fattiga, arma, trista kontinenten! Hvad man förstår de gamla tyska diktarnas eviga febersjuka längtan efter Hellas och Italien! Den lysande människovår de drömde, den blommade endast – det förnam deras instinkt med djup visshet – ur hafvets stora skönhetskälla; endast hafvet gaf den evighetsglans öfver tingen som deras hjärtan törstade efter. Hos många blef denna dröm aldrig mer än en dröm. […] Hos andra var lifvet redan så djupt angripet, så förgiftadt i sina innersta källor af kväljande filisterbanalitet, att befrielsen kom för sent.
(Ibid., 27-28)

En författare, om han förstår sin fördel, undviker konsekvent att läsa moderna författare. Hvarför dricka ljumt grus ur landsvägspöl, när det finns källor i skogen med fin kall dryck! De moderna böckerna likna stjärntomma kvalmiga storstadsnatthimlar. Men de gamla äro som friska vinterhimlar öfver landskaps maktfulla linjer, stärkande för öga och sinne.
(Ibid., 125-26)

Den andligen skapande människan är inget borgerligt husdjur som trifs i trygghet och komfort. All bekvämlighet och behaglig slapphet såväl i gemyts- som i det fysiska lifvet öfverhuvud är honom motbjudande. Den som sätter lifvets högsta njutning i att alltid kunna hålla sig uppe i stark, andlig atmosfär måste nödvändigt sträfva efter att reducera det bekvämliga till ett minimum. […] Andlig produktion är nödvändigt betingad af kamp – i främsta rummet en inre, men den yttre är ett analogon till denna som är långt ifrån att förakta såsom inspirerande makt.
(Ibid., 143)

Skådespelet af en ande som i förakt och bitter oförsonlighet vändt sig bort från lifvet behöfver, rätt sedt, ingalunda verka nedtryckande på lifskänslan. Ty det uppenbarar sig en suveränitet af den mänskliga anden i detta att kunna kallt vända ryggen åt naturens stora bländverk. Den stora pessimismen och den stora optimismen möta hvarandra alltid. De äro barn af samma eld. Pessimismen verkar skadebringande och förstörande endast när den stammar ur ett svagt, slappt gemyt. Det starka lifsföraktet har en tändande, eggande verkan […] Den klassiska pessimismen är modets pessimism; den älskar mörkret med utmanande lidelse, älskar det därför att det gör lifvet stort och kampfullt, därför att den gudomliga ljusgestalten af den geniala tanken kan stiga så mycket underbarare mot dess stora nattfond; den känner lifvets gåta med skräck och bäfvan, men också med spänningen af det härligt äfventyrliga. Därför är intet med själsbefriande än grekernas pessimism.
(Ibid., 177-79)

47.

Es ist so kleinstädtisch, sich zu Ansichten verpflichten, welche ein paar hundert Meilen weiter schon nicht mehr verpflichten.
(Friedrich Nietzsche, Schopenhauer als Erzieher, 339)

Alles Dasein, welches verneint werden kann, verdient es auch, verneint zu werden; und wahrhaftig sein heisst an ein Dasein glauben, welches überhaupt nicht verneint werden könnte
(Ibid., 372)

die Menschheit soll fortwährend daran arbeiten, einzelne grosse Menschen zu erzeugen – und dies und nichts Anderes sonst ist ihre Aufgabe
(Ibid., 383-84)

in der Liebe allein gewinnt die Seele nicht nur den […] verachtenden Blick für sich selbst, sondern auch jene Begierde, über sich hinaus zu schauen und nach einem irgendwo noch verborgnen höheren Selbst mit allen Kräften zu suchen.
(Ibid., 385)

46.

Jag kan umgås med honom som med en vän fastän han är Herre; ty jag har förstått att han inte liknar dem vi här på jorden håller för att vara herrar och vilkas herravälde helt grundar sig på konstgjorda befogenheter. […] Hans plats är inte i palatsen, ty där får man inte vara sig själv utan hålla tyst med det man tycker illa om och inte ens våga tänka på det, med risk att annars falla i onåd. […] Du behöver varken följe eller livvakt för att vi skall förstå att du är Konung. Här på jorden kan en konung ensam svårligen bli erkänd för att vara det. Hur mycket han än önskar bli erkänd som konung skall ingen tro honom om han inte höjer sig över andra. Det är nödvändigt att detta kommer till synes för att man skall tro honom, och därför måste han stödja sig på denna konstgjorda auktoritet, ty utan den skulle han ingen ha.
(Teresa av Avila, Boken om mitt liv, 284)